Jag vågar vara ärlig med hur jag mår. Jag tycker inte att det är något fel, eller ja jag skriver om det i måttlig del.
Just nu när jag skriver det ligger jag i min säng och lyssnar på "lugna favoriter".
Jag är helt slut efter jobbet.. Har fått ett bakslag på min influensa som var på besök i förra veckan. Fått hosta och halsont, vilket inte är så roligt.
Imorgon är det fredag och sen tar jag en välbehövlig helg.
Det slår mig många gånger om dagen hur mitt mående är och hur modig jag tycker jag har varit.
En måndag i januari ringde jag i panik till min mamma efter att ha suttit konstant i tre timmar och gråtit. Detta var inte första gången det hände. Varje gång jag kom till Stenhamra (där jag bodde då) så kom ångesten och paniken på besök. Bara jag klev innanför dörren brast jag ut i gråt. Varje kväll ringde jag mamma och grät. Hon fick mig lugn och pratade lugnet i mig. Just denna kväll då det var som värst så sa mamma till mig "Nina nu packar du din väska och flyttar hit till mig." När vi la på telefonen slängde jag fram mina resväskor och började att packa. Jag slängde fullständigt ner allt i den, jag ville bara där ifrån.
Jag bodde fem dagar hemma hos en av mina bästa kompisar innan jag tog alla mina väskor och flyttade till Göteborg.
Det gjorde ont i mig att lämna Stockholm, men samtidigt nu i efterhand inser jag att det varit min räddning.
Jag vet att många har sagt och tänkt att det borde varit ett självklart val från allra första början. Jag valde att inte lyssna och köra mitt eget race! Jag ångrar verkligen inte mitt val att flytta till Stockholm. Men samtidigt är jag så JÄKLA glad att jag vågade att ta steget och lita på folket omkring mig.
För i Stockholm behandlade jag inte mig själv rätt. Jag orkade inte med vardagen, jag fick tacka nej till ett jobb då jag inte klarade av tempot. Jag levde inte fair för mig själv.
Detta är en bild tagen på mig i december månad. 1.5 månad efter jag flyttade till Stockholm.
Det är hemskt att se tycker jag.. Jag var inte "levande" här. Jag kändes som ett känslomoln och en tom insida. Jag gick på ungefär 5 arbetsintervjuer under denna tid och jag skämdes över att visa upp mig. Vad skulle folket tro om mig liksom?
Bild tagen från december.
Jag trodde aldrig att jag här i Göteborg kunde få en egen lägenhet och 100% jobb med något jag brinner för. Jag har tänkt mycket med det här på jobbet att gör jag det för att jag måste eller för att jag vill. Det självklara svaret är här att jag VILL! Jag jobbade inget från mitten av november - mitten av februari. Jag kände inte att jag hade ett liv denna period. Men jag skuldbelägger inte mig själv, för jag klarade verkligen inte av det.
Jag har börjat att få in rutiner i min vardag. Jag har min mamma som stöttar mig till 110% och även kan prata med exakt allt om. från att ha haft ångest över att berätta om mitt mående för mamma, till att hon nu vet allt om det. Det var läskigt till en början men nu känner jag bara tacksamhet om det.
Detta kanske låter om ett "ljuvt liv", men jag är inte helt återställd och det kommer jag nog inte bli på ett tag. Men jag kämpar på och denna gång ska jag inte ge upp! Jag ska i framtiden stå på vinnarpallen och vara stolt över resan jag gjort. Det är en dag jag längtar efter väldigt mycket ✨
Detta inlägg blev inte riktigt som jag trodde, vilket det aldrig blir.
Jag är stolt över mig själv och detta får mig att inse att jag har kommit en bit på vägen, men har en bit kvar.
Hoppas ni får en underbar kväll 💕
Ni alla är guld värda!
Kommentera